Sjukvården vs patienten
Jag vill börja med att säga att jag har en helt underbar barnmorska, hos MamaMia i Kista. Är så himla glad att jag har henne! Hon har stöttat mig jättemycket redan, är alltid så gullig när vi ses, och svarar jämt på mejl och hjälper mig med mediciner och oro.
Dessutom har jag som sagt varit hos en kiropraktor och akupunktör på Carlstad Alternativmedicin, som inte bara är otroligt duktig på att sätta nålar och bryta (!) rätt en, utan också fantastiskt medmänsklig och inkännande.
Dessa två rekommenderar jag starkt!
Men den första inom vården som jag berättade om min graviditet för (ja, en av dom allra första, förutom mig och fadern, som fick veta) regerade en aning annorlunda. Anledningen till att jag hörde av mig till henne var pga att jag åt en medicin som jag var rädd kunde skada barnet, och behövde veta om jag skulle sluta äta den. Den här läkaren har jag alltså haft kontinuerlig kontakt med sedan länge, hon är också överläkare. Utöver att besvara min fråga undrade hon hur jag kände inför graviditeten och var allmänt omtänksam, ända tills hon frågade om barnets far. Jag förklarade att han bor i ett annat land.
Överläkaren: "Okej, så han ska flytta hit då?"
Jag: "Jag vet inte, vi får se."
Överläkaren: "Annars flyttar du dit, eller?"
Jag: "Nej, det tror jag inte, utan i så fall blir jag ensamstående, men det kommer att gå bra!"
Överläkaren: "Jaha... Men... Men stackars barn!"
Vad är vården till för? Att hjälpa eller stjälpa? Som om detta var vad jag trodde skulle hända i mitt liv. Som om jag inte ville att mitt barn ska ha en pappa? Eller som om jag inte hellre velat ha en partner att drömma om en framtid med, att köpa barnvagn och gå på ultraljud med, eller hålla i handen under förlossningen. Som om jag inte gråtit och hemsökts av tanken att vi inte blir en familj, att jag ska vara otillräcklig, och som om jag ville vara ensam. Vad är vården till för? Att stötta? Eller att påpeka att man är misslyckad? Det finns hur många asgrymma ensamstående morsor som helst i den här världen, och ni är ett bevis på att min unge kommer att kunna ha en lika fullgod barndom som de som växer upp med två föräldrar.
Men det tar inte slut där. Nummer 2 av elaka läkare tar vid när jag efter två veckors sjukskrivning går upp till vårdcentralen och med gråten i halsen ber om förlängt sjukintyg, pga graviditetsillamående, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Hon informerar då om att nu går Försäkringskassan in, och det är inte säkert att dom beviljar sjukersättning eftersom graviditet inte är någon sjukdom. Det förstår jag, men just nu kan jag inte göra något åt saken. Förstår också att det är omöjligt att leva och betala hyra och räkningar utan pengar, men slår bort tanken, för jag KAN inte jobba. Hon fortsätter;
Läkaren: "Ja, jag kan ju inte se på dig om du verkligen mår illa på riktigt. Jag har varit gravid fem gånger, och jag mådde aldrig illa."
Vid det här laget har jag börjat gråta och säger;
"Men jag är ju så ledsen för att jag inte är på jobbet, speciellt eftersom jag nyss har börjat där, och bara har kunnat jobba fyra dagar sen jag började för en månad sen. Men jag mår ju så dåligt..."
Läkaren: "Oj, din chef ångrar sig nog att hon anställde dig, för du kostar bara henne en massa pengar. Du kommer att få sparken."
Till saken hör att hon skrev under sjukintyget, hon ville bara att jag skulle höra vad hon tyckte om mig.
Som om man var en brottsling. En latmask som ser sin graviditet som ett tillfälle att utnyttja systemet.
Inte en enda dag tyckte jag att det var skönt att jag inte gick till jobbet. Som nyanställd vill man ju visa att man är duktig och kan sitt jobb, man vill vara flitig. Som ständigt åldersdiskriminerad inom yrket så vet jag att det krävs mångt mycket mer för att bli respekterad än om man ses som mer "erfaren", trots att jag nu varit i branschen i 8 år. Jag var den siste som ville stanna hemma från jobbet. Och man vet ju att snacket går, för mindre, mycket mindre. Vara sjukskriven 2 veckor fr.o.m. tredje veckan på arbetsplatsen, utan att dom vet varför, och nu 2 veckor till! I slutet av terminen också, när man har som mest att göra. Och förresten, så är ju inte graviditet någon sjukdom.
Nej. Jag ville verkligen jobba. Men jag var också medveten om att jag var helt oduglig till att göra det.
Jag ska föda ett barn som jag ska älska innerligt, och att man ska behöva känna att man någonstans i ens en endaste sekund skulle överväga tanken att utnyttja sitt havandeskap till något fult och ohederligt, är verkligen synd. Min graviditet som ska vara fin och lycklig börjar nu som något jag förväntas skämmas över.
Så jag frågar igen; vad är vården till för?