Livet är glädje och sorg

För ett par veckor sedan tittade jag ensam på den lilla på KUB-test. Mitt barn. Så fantastiskt, det mest fantastiska jag varit med om. Tänk att jag skulle få uppleva detta, det vågade jag nog aldrig riktigt tro. Tänk att man som förälder kan vara så totalt ointresserad av att få se sitt barn för första gången. I början av veckan fick jag höra hjärtslagen. Mitt underbara barns hjärtslag. Det slog starkt och rytmiskt. Där var jag också ensam.
 
Jag slutade andas och tröstades av ljudet. Mitt barn. Ingen annans. Det blir vi, och ingen annan. Jag har försökt med alla medel jag har att åtminstone ge mitt barn sin far, men nu förstår jag att det enda som det tjänar till är att jag sliter ut mig och mitt hjärta. Idag, tror jag, att jag på riktigt förstod att jag kommer att vara ensam, inte bara genom graviditet och förlossning, men genom hela mitt älskade barns liv, kommer vi att vara endast 2. Mitt barn kommer att vara utan en far i livet. Det gör så jävla ont. Hur ska jag kunna förklara det för mitt lilla barn?
 
Idag bokade jag förlossningskurs, och det värkte i hjärtat när jag tvingades kryssa i rutan "Singel". Såklart trodde jag att när vi väl blev med barn så skulle vi bli en familj, och dela allt vad graviditet och föräldraskap innebär. Vad jag helst av allt vill är att barnets far är den som håller mig i handen när mitt barn föds. Förmodligen kommer jag att vara helt ensam. Det finns inga ord i den här världen som kan formulera hur starkt jag undrar varför det ska vara så.
 
Men. En sak vet jag, och det är att av MIG, och bara mig, kommer Mitt barn att få en äkta och gränslös kärlek. Nu ska jag lära mig känna tacksamhet, och be om styrka att förstå, att mitt barn slipper den egoistiska och falska kärlek som jag en gång fick uppleva av den som sa sig vilja bli pappa, och som så grovt utnyttjade ett litet barns LIV för att få det han ville. En kärlek som upprätthålls bara för att man själv ska vinna något på den är inte kärlek.
Det är väl så att Gud förstör mina planer endast när han ser att mina planer kommer att förstöra mitt liv. Så jag tackar Gud för att han räddar mig när jag inte ens förstår det själv.

Till attack mot lådan

Eftersom man inte får äta kattbajs (attans alltså!) när man är gravid, så har jag köpt en kattbajsskyddsmask. Så såhär ska man tydligen se ut när man byter kattsand framöver. Yes!
 

Nattamat!

Klockan är i skrivande stund 03:48. Jag ligger vrålhungrig i sängen och äter pirog. En av min graviditets många mindre glamorösa stunder.
 
Jag är bara i vecka 14 och äter som en häst! Hur mycket ska jag växa om det fortsätter i den här takten? Men det gör inget. Jag tänker att bebisen förmodligen har ett litet löpband inne i magen som den springer på för glatta livet, och därför behöver såhär sjukt mycket mat, hela tiden. Den väger liksom ett halvt hekto nu, så det ursäktar ju min monstruösa viktuppgång, va? Hähä.